l’hommage de la Cinematheque Suedoise à Marcel Carné (été 2010)

En effet, du 18 août au 13 septembre Marcel Carné sera honoré à travers les films dit de sa période « réalisme poétique » à la Cinémathèque Suédoise à Stockholm.

Ainsi vont-ils diffuser : Drôle de Drame/Det perfekta brottet (le 18 août à 16h et le 20 août à 20h), Hôtel du Nord (le 19 août à 18h et le 22 août à 14h), Les Enfants du Paradis/Paradisets barn (le 21 août à 16h et le 05 septembre à 16h), Le Quai des Brumes/Dimmornas kaj (le 24 août à 16h et le 13 septembre à 19h), Le Jour se Lève/Dagen gryr (le 25 août à 16h et le 30 à 19h).

Voici le texte de présentation (en suédois du coup) de cette rétrospective :

Marcel Carnés Dimmornas kaj och Dagen gryr, där Jean Gabin som undergångsdömd revoltör förkroppsligar melankolin hos ett folk på tröskeln till kriget, är kulmen på den franska trettiotalsfilm som kallas den poetiska realismen.

Det är en realism helt skapad i ateljé. Carné hade arbetat som assistent till René Clair (Sången om Paris, 1930) och Jacques Feyder (Hertigen söker nattkvarter, 1935), och menade att de i sina ateljéer skapade ”en bild av livet som var mer verklig än verkligheten själv”. Carné gjorde sin första film 1936, och de följande tre åren etablerade han sig som en av Europas ledande regissörer, i tätt samarbete med poeten och manusförfattaren Jacques Prévert, scenografen Alexandre Trauner och kompositörerna Joseph Kosma och Maurice Jaubert. Bland hans fasta medarbetare fanns skådespelarna Jean-Louis Barrault, Louis Jouvet, Jean Gabin, Arletty och Pierre Brasseur. Under ockupationen ville man inte veta av Carnés och Préverts mörka samtidsskildringar. Dagen gryr fick inte visas, och en talesman för Vichyregimen sa: ”Om vi förlorar kriget beror det på Dimmornas kaj.”

Men Carnés perfektionistiska, disciplinerade sätt att arbeta, med storyboards där varenda detalj var exakt utformad, gjorde det möjligt för honom att fortsätta att göra film under kriget, då tyskarna ransonerade råfilm och elektricitet och ingen hade råd att improvisera eller göra några misstag. De regissörer som stannade i Frankrike valde historiska motiv för att gå förbi censuren.

Paradisets barn, den film många anser är Carnés allra främsta, hade premiär efter befrielsen och är en över tre timmar lång fresk över det svunna Paris teatervärld. Ett kollektivt skapat ateljéverk, och en sorts slutpunkt för ett gammaldags sätt att göra film. (credit).

Nous n’avons bien sur aucune idée de ce que ce texte raconte mais peut-être s’excusent-ils d’avoir pris une photographie de tournage d’un film de Jacques Feyder pour illustrer cette rétrospective ! !

Ainsi, lorsqu’ils ont recadré la photographie originale (que nous reproduisons ci-dessous), ils ont choisi la personne derrière la caméra croyant que c’était le réalisateur du film. Or c’est une photographie de tournage d’un film de… Jacques Feyder et c’est donc Jacques Feyder qu’ils ont mis en évidence pour illustrer cette rétrospective de Marcel Carné.

Ils n’ont pas eu de chance car Carné (qui était assistant sur ce film) figure bien sur cette photographie mais il est en dessous entre les pieds de la caméra !

Pourtant, il suffisait de vérifier dans Google Image pour s’apercevoir que Carné ne ressemble pas du tout à Feyder

Sans rancune…

La page sur le site de la Cinémathèque Suédoise, l’article de l’ambassade de France en Suède (ils se trompent sur la date de naissance de Carné comme d’habitude).



Share

Laisser un commentaire

Votre adresse e-mail ne sera pas publiée. Les champs obligatoires sont indiqués avec *

Ce site utilise Akismet pour réduire les indésirables. En savoir plus sur comment les données de vos commentaires sont utilisées.